Vet inte om jag nånsin fick frågan.
Den hängde nog ofta i luften.
Jag vet däremot helt säkert att jag tänkte den tanken.
Varje dag.
I flera år.

Älskade barn, hade det varit bättre för er om jag ställt ultimatum?
Om jag varit starkare, och orkat ta itu med det som inte var bra, mycket tidigare?
Ultimatum om att prata med nån, att ta itu med sjukdomen eller förlora oss.
Eller bara gått, tidigare, och tagit er med mig?

Nånstans måste jag ändå ha varit stark.
Åtminstone tillräckligt för att orka gå till jobbet, laga mat, hjälpa till med läxor, se till att räkningar blev betalda, kläder rena...
Samtidigt som rädslan alltid fanns att han en dag inte skulle finnas där när vi kom hem.

Jag fick hjälp att bryta mig loss ur medberoendet, att laga mig själv.

Men hur blev det för er?