Det är med en djup inre sorg jag insett att nu, just nu, finns det ingen lust och kärlek kvar. Jag vet inte om det är tillfälligt. Eller om det aldrig nånsin kommer tillbaka.
Så jag bryter upp. Har för min egen skull tvingats såra mannen jag levt med i mer än två decennier. Många tankar på min egen uppväxt, med föräldrar som gav upp. Det är så det känns. Att jag nånstans ger upp. Min mamma slutade älska min pappa. Om hon nånsin gjorde det. Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskat min man, och inte gör det längre.  Fast jag vill inte skämmas, jag vägrar. Jag ville inte att det skulle bli så här. Jag har inte gjort det med flit, för att vara elak. Jag har kämpat hårt för oss i perioder. Jag är envis och min vilja är stark, men hjärtat går inte att bestämma över så lätt. Skilsmässa, det får komma senare, om det är det som är det rätta. Just nu? Just nu är vi bara inte ihop.
Vänner, vuxna.
Hoppas vi klarar av att sköta det här bra. För barnens skull. För vår.

Comments (0)