i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.