Det blir långsamt bättre även om svackor finns och fallgroparna är
många. Löparlusten försvann, rädslorna som följde var jobbiga om än
inte helt oväntade. Rädslan för att falla, rädslan för att kroppen ska
bli ännu sämre, rädslan att ännu en del i min identitet kollapsar...
det är svårt att greppa tillvaron ibland ändå. Nyårsnatten var tuff.
Utan direkt förvarning, men såna nätter kommer nog fler gånger. Med
den tiden jag fick för mig själv, var det mycket undanstoppat som hann
upp mej. Ibland är det svårt, men till slut kände jag att jag var
tvungen att be om hjälp. Och det fungerade.
Jag har gjort nåt riktigt bra, som eventuellt kräver nåt extra
jobbpass på det där nya stället med skönare uniform. Men det är det
värt. Endorfinpåslaget i en slutkörd med ändå strålande lycklig och
helt genomsvettig kropp är helt fantastiskt. Dans, styrka, träning i
grupp, testar allt som verkar roligt. På bara några veckors hård
träning, mycket tid med barn och en massa kärlek, har jag kommit
ikapp, kommit tillbaka i nutid. Det har krävts mycket envishet, en
snygg omplacering och koll på kalendrar. Jag är tillbaka, starkare och
med mer tillförsikt. Det finns många lösa ändar, men jag lyssnar
fortfarande på magkänslan. Det får ta tid. Jag är inte redo på alla
plan, men det har skett en märkbar förändring. En tröjincident som
kunde blivit riktigt jobbig, blev till busigt fniss mellan mej och
lockiga trollet istället. Små små steg, på helt egen hand och ibland
med hjälp.
Life is good, at least sometimes.