Timbuktu är så mycket bättre. Det lilla lockiga trollet ska till skolan och vi är på väg i bil flera mil. Han skruvar upp, det är bästa låten på skivan. Han märker inte tårarna som faller, det känns bra, han har redan sett alltför många. Håret reser sej på mina armar och jag biter ihop. Av första tonerna. Varje gång.
Det är dags nu. Att skriva över kontraktet, det är längesen jag flyttade. Och ganska längesen jag lämnade tillbaka sista nyckeln. Jag är för det mesta i balans, men det är grejer som börjat snurra bland det gamla. Det behövs ibland så lite. Alla gropar föddes som små hål. 

Comments (0)