Tåget lämnade landet i tisdags och tog henne med sig till Stockholm.
Jag gick långsamt mot bilen, hade redan registrerat att det blivit lite gråare, lite tråkigare. Hon lyser upp min värld, med sin busiga blick och ett leende fullt av kärlek. Nu är bara längtan kvar, och kaoset som hotar att dränka mej. Inombords och runt mig. Efter en ensam natt med för lite sömn, hann jag somna med en tyst telefon i handen igårkväll. En kvart. En kvart innan hon ringde. När jag vaknade var det mörkt, och hon sov när jag messade förtvivlat. Fan. Det dröjer inte länge tills vi ses. 36 timmar har gått, 36 timmar kvar. Tmmar kan ibland vara en evighet.

Comments (0)