Jag ramlade över hans blogg idag på twitter. En kille jag aldrig träffat men har följt honom ett tag. Han ingår i den allt större gruppen löparnördar jag har i mitt flöde. Det är med blandade känslor jag följer dessa människor. Jag har länge kämpat med min hopplösa fot, med motivationen. Jag har cyklat många mil senaste tiden, men styrketränat? Sprungit? Tåhävningar? Dansat? Nada. Njet. No. Däremot har jag släpat möbler, kartonger, klättrat på stegar, målat, grävt, lukat rabatter, sågat och staplat ved. Jag längtar efter känslan av vinden i tunnlarna, ringarna och i håret. Jag ska jag vill jag kan jag törs. Frågan är väl om jag kommer att överanstränga min häl. Mycket troligt. Då är det så det är. Min kropp börjar må bättre och bättre. Den här flytten vi gjort, det är 57 mil åt rätt håll. Det här är framtiden. Min och vår.

Hans blogg är full av tävlingar, och jag känner igen mina gamla mål.
SUM. Sörmlandsledens 50km, det är halt, och troligen kommer jag aldrig att klara det. Det är inte mina ord, utan exets. Det var längesen, men redan då och där bestämde jag mig för att nångång försöka. Det, och Axa fjällmarathon. Ler lite. Bilden är från ett annat marathon i fjällen, Helags Adventure Marathon. Det lockar mer än Axa. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag här. Oavsett, har jag just nu alla möjligheter att toppa formen. För formen just ju? Tja... Mina ben är starka, det känns, nu ska det bara omsättas i löpningsform och ändrad kroppsform. Det finns helt klart förbättringsmöjligheter...

Vill du med på resan får du hänga på nu!