Äntligen!
Jag har äntligen börjat jobba.
Med en human arbetstid, rimlig lön för branschen och relativt nära till jobbet.
Men.
Jag hade inte räknat med stressen. Stressen över att hinna med alla
lektioner i skolan, hitta till rätt buss, hinna mata/äta, gå på
toaletten när jag behöver, få honom att gå på toaletten, aldrig ha tid
att tänka själv, skolpersonalens motsättningar, hålla reda på alla
prylar, använda rätt hjälpmedel, försöka tyda hans signaler rätt...

Känslan av att tappa kontrollen över vem jag är, min styrka, min tro
på mig själv. Den är tuff.

Jag tror att jag passar bättre hos någon annan.
Någon som pratar.
Någon som är äldre.
För egentligen är inte arbetsuppgifterna fel, jag är bara inte rätt
person för just honom.

När söndagsångesten slår till redan på torsdagen, och ligger som ett
tunt hölje över återhämtningen hela helgen? Då vet man.
Att det inte är rätt.