The fat lady runs, och Broby stirrar.
Jodå. Det kan vara den tokgula västen, och att jag springer i snö som är grejen, men jag vet inte.

Det jag däremot vet, är att idag är det fotens dag.
Alltså, på riktigt. Och idag gäller det. På riktigt.
Om den inte tål att springas på efter såhär jävla många dagars löpvila så kapar jag den.
Med häcksax eller med motorsåg.


Anyway.
Det var en fantastisk känsla. Att äntligen snöra på sig dubbaskorna och ge sig ut.
Fågelkvitter, ett tunt lager snö, knarret från mina Sarva...
Den första löpturen i år, den första på mycket länge. Min hälsporre firar snart ett år, och jag märker hur kroppen ba WOOOOW hon springer...
Äntligen typ liksom.
Jag har varit sjuk precis, och känt in om det inte snart är dags. För jag har fett dålig kondis, och den vill jag helt klart förbättra. Dessutom, en av mina målsättningar för i år är att klara av att springa en mil igen. Och med så många mil i mina ben, känner jag att det vore väl fan om det inte händer redan i sommar;) men det får vi se. Det blev drygt tre km idag. Ska försöka mig på en runda på fredag igen. Vilar tills dess, från löpningen.
Jag var för varmt klädd. Trodde jag skulle gå. Mycket. Blev inget.
Jag sprang långsamt, mjukt och försiktigt. Vid bron där fotot togs, andades jag lite, kände efter i foten, kände efter i resten av kroppen. Funderade på om jag skulle springa längre, springa hem, eller gå hem. Blev springa lite längre, och sen gå när jag inte orkade längre. Jag hann ända in på vår gata innan kroppen sa till.
Skönt.

Så. Nu sitter jag här, bricanylskakig och lycklig.

Runners High