depends on many things.

But mostly on you...


Det är mycket som händer. Eller egentligen ganska lite ur ett helt annat perspektiv.
Det där jobbet jag fick, var oväntat tufft mot min kropp. Och jag gjorde som jag brukar ibland.
Du vet, jag är ju rätt envis. Och stark. Det här ska jag fixa. Att lyssna på kroppen? Nja. Det inträffar väl ibland. Men nya arbetsmoment, och rullstolskörning på ett knöligt snöigt underlag...
Roliga tabletter och ett råd att byta jobb fick jag av läkaren på vårdcentralen.
När händerna gav upp, och jag fick inflammation i tumlederna, då nånstans insåg jag vidden.
Det var med händerna det började. Den där fibron jag dras med. I många år kunde jag inte diska, inte handarbeta eller pyssla, inte bära tunga saker, inte dammsuga, inte prata för länge i telefon utan att händerna somnade, inte cykla för länge, inte vandra med tung packning...
Jag är nästan på väg att hamna där igen, och jag kämpar emot som fan.
Så länge jag tränar, tar hand om mig, utför rätt sorts arbete hemma och på jobbet. Då. Då funkar det.
Men att hamna i samma avgrund som för elva år sedan? Pga ett jobb?
No way. Tyvärr är jag inte i en ekonomisk sits att jag bara kan sluta. Att bli avstängd från A-kassan en gång till på ett halvår är inget drömläge precis.
Jovisst. Jag kan säkert hitta nån läkare som skriver det där intyget som behövs. Där det står att jag måste sluta av fysiska orsaker. Men jag har helt enkelt ingen lust. Jag är 43 år, och vill inte ha nåt papper på att jag skulle vara mindre arbetsför än nån annan.

Men nytt jobb då? Hur går det med det?
Jag har varit på en kort information, med över 60 andra, på en arbetsplats jag verkligen vill börja jobba på.
Gjort ett test där jag fick ruskigt bra resultat.
En intervju med min tänkta arbetsledare. (En av 20 på 4 tjänster.)
Gjort två asjobbiga tester på nätet.
Ska på test på Rekryteringsmyndigheten i morgon, där jag ska få feedback på testerna och prata med en psykolog.
Sedan?
Hoppas jag får det.
Det är ett jobb med mycket ansvar, sammansvetsad grupp, lunchavbrott, ergonomitänk, träningspeng, skiftjobb, tio mils resväg m bil, utvecklingsmöjligheter... och semester. Det är inte så höga krav jag har numera. Skratt.

Det där med att det inte händer så mycket?
Ja... influensan högg mig på jobbet förra onsdan. De inflammationshämmande tabletterna jag fick, maskerade febern, men till slut sa kroppen ifrån. Helt däckad. Så... jag tränar inte så mkt såklart. Och orkar inte göra så mkt av alla sakerna på att-göralistan. Men det får vara okej. Och det är en jobbig insikt att jag behöver kämpa för att tycka att det är okej ändå. Att inte göra något. Men det är trist att inte kunna åka till min farmor. Saknar henne.
Lusten att skriva har sinat nu när jag varit sjuk. Eller nä. Snarare orken, för det har ju inte saknats uppslag direkt. Men det som fick igång mig, var inget som direkt är nåt i mitt liv, utan i nån annans.

Något som gör mig trött på människor, och för det mesta är det kvinnor, är när någon bara tar skit. Bara tar emot, för att inte göra sig besvärlig. Inte vill stöta sig, för då blir det jobbig stämning. Det kan vara på jobbet, som i det här fallet, eller i familjen, i skolan, överallt.
Kämpa liksom!
Det händer mig också, självklart, men jag försöker känna efter, försöker göra det som är rätt för mig.
För att det är så jävla viktigt.
Att må bra.
Om jag inte vågar stå upp för mig själv, om jag inte orkar, eller tycker om mig själv i de beslut jag fattar, då lär ju inte det ge några bra signaler till de jag har omkring mig.
Jag äger ingen offerkofta, däremot kan jag ofta ta på mig själv skulden för att något varit dåligt.
Förr har det hänt att andra lägger skulden på mig, och det har ibland tagit ett tag för mig att komma på att de har fel.

Det är du som är ansvarig för hur du mår. Andra kan hjälpa till.
Men det är du som äger framtiden.