Sitt ner och landa lite, säger hon. Du har stressat hit, eller hur?
Då har jag ändå suttit i bilen några minuter.
Andats.
Låtit bli att gråta.
Försökt låta stressen försvinna ur kroppen.
Fysisk stress.
Mental stress.

Det vackra trägolvet och solljuset som letar sig in utifrån, lugnar.
Som den låga meditativa musiken.
Känslan förstärks.
Känslan som gjorde att jag hellre valde de här något flummiga
människorna istället för massageställena inne i stan.
Jag behöver det här.
So bad.
Med en kropp som kämpar, med ett sinne som inte orkar.
Ryggen som är slut, axeln som skäller på mig.
För mycket gnissel.
För lite god sömn.
För stora bekymmer.
För lite lugn, tända ljus och att bara vara ensam.

En stund, det här räcker länge.
Och tårarna?
De kommer när det är dags.
Eller kanske hur olämpligt somhelst.

Då får det vara så.