but don't do anything stupid...

Det är några minuter in på dygnet.
Idag ska jag förklara för en socialarbetare varför det är så viktigt
att detta barn får bo själv, trots att han saknar tillräcklig
försörjning.
Att han är högt älskad men att jag inte orkar vara mamma 24-7.
Jag ångrar inte att jag lät honom bo här, när han mått dåligt i sin
studentstad, men jag trodde inte att det skulle vara mer än en kort
tid.
Vi nöter på varann.
Han tycker jag tjatar, ställer för stora krav.
Jag tycker han är slarvig med sig själv och inte gör det han ska.
Knappast bra för nån.

Min energi räcker inte till.
Jag orkar inte arbetsleda åt en motsträvig vuxen samtidigt som jag ska
klara av ett heltidsjobb tio mil bort. Det finns en liten skolkille
med inlärningssvårigheter och fritidsaktiviteter, en fru på resande
fot, ett hus, en trädgård, träningspass, en hund, en gammal farmor och
egentid. Eller... det där med egentid är svårt.
Det där stora barnet är ju hemma oftast.

Om han bor själv, relativt nära, kan vi ses när vi vill.
Och inte för att vi måste.
Det skulle nog vara bäst.
För alla.