Min dag i bilder

Det är här jag hör hemma.
Med meckarbrallor, i trädgårdslandet.
Jag bygger om.
Bygger ut.
Det ska bli lättare att hantera ogräs och grödor i år, är tanken.
Pallkragar.
I massor.
Jag tar det försiktigt.
Benet tål mer och mer belastning, men det känns att det var/är rejält trasigt.
Det är med lugn och tillförsikt, jag jobbar.
Långsamt är också framåt.
Det blir nog bra det här, när det blir färdigt. Det är lättare att se det framför sig nu när det ligger några pallkragar på rätt ställe.
Mer på riktigt.
Det är bra.
Stressen börjar långsamt släppa.

Stark och vacker.

Det händer grejer.
Nätet till mellanrummet och rambiten ovanför är uppe, på det vita hemmabygget.
Underbart.
De första fyra pallkragarna är på plats. I varsin rad. Två till ska dit, i varje rad.
Sen är det bara rätt höjd, jord, gödsel, plantor, frön och vattna hela sommaren, och sen skörda kvar.
Och lägga flis i gångarna, gatsten i kanten...

Tack för hjälpen, älskade hustru, utan dig hade det här inte blivit klart såhär långt idag <3

Vaknar tidigt, det gör ont att vända sig i sängen. De senaste tre nätterna har jag bara vaknat två ggr/natt. Skönt.
Styrketräning.
Rehab.
Trädgårdsarbete.
Det blev dräneringshål i kanoten, och gräset där det nya större trädgårdslandet ska byggas är äntligen borta.
Myshunden lade beslag på min syster, som kollade mello här hos oss.

Ursäkten mottagen

Fredagen den trettonde.
Otursdag om en är skrockfull.
Jag är inte det. Idag har varit mestadels bra.

Hunden har lekt i solen på gräsmattan.
Jag har vilat.
Pixien har kommit hem idag.
Hunden tokfranslycklig.
Lille E har åkt. Han ska måla väggar i sitt rum hos sin pappa.
När vi vinkat av honom hade jag bestämt möte med min chef. Lämna sjukintyg, nycklar. Såna saker. Hon hade valt att åka hem, strax innan vårt möte. Ytterst märkligt. Tack för den här tiden, typ.
Jag borde inte vara förvånad. Det säger en del om personalpolitiken. Litet företag.
Inget avtal.
Högt i tak för somliga.
Well well.
That's history now.
I morgon är det gymmet och trädgården som gäller.
Som många dagar från nu.
Ja.
Jag lovar att vara försiktig. Både på gymmet och i trädgården.
Det ligger några säckar ekojord i bilens baklucka. Lökpallkragen har första tjing.
Den röda sättlöken väntar redan.
Stressen släpper nog efterhand. Hoppas på sol i morgon, jag gillar de nya fräknarna jag har fått.

Känner att luften gått ur mig lite, men åh så skönt.

Frihet.
Stark och vacker.

Det är som kväll.
Idag är det Jämtlands nationaldag, och jag tänker lite extra på min morfar, hur han gick omkring och pysslade i sitt trädgårdsland när jag var liten.
Det har varit en fin dag, solen har laddat upp så det lyser en stund i växthuset. Mamma har varit här en stund, och skjutsat sin kryckförsedda dotter till både läkare och mataffär.
Ronja och jag har varit i trädgården ett par timmar. Efter att det varit fem, sex minusgrader inatt var det oväntat varmt på dagen.
Fågelkvitter.
Kottar.
Grenknipsare.
Pysslade lite, myste lite, lekte lite.

Det har vänt.
Åtminstone en liten aning.
Trädgården fungerade som terapi.
Jag har bestämt mig för att min nyvunna frihet är bra.
Min chef har gett mig ett förslag och jag har accepterat. I morgon lämnar jag tillbaka min nyckel. Anställningen fortsätter tiden ut, mars ut, men jag får betalt utan att jobba.
Arbetsbefriad.
Har smakat på det ordet tidigare, men det har nog aldrig smakat så mycket frihet som nu.
Frihet att läka.
Både i benet och bli fri stressen.
Stressen som får mitt huvud att värka.
Min kropp att värka.
Mitt hjärta att sticka till ibland utan att jag vill låtsas om det.
Jag är flexibel, till en viss gräns. Den gränsen har jag nuddat och passerat alltför många gånger de senaste månaderna.
Jag behöver min frihet.
Frihet att andas i mitt trädgårdsland.

Nu längtar jag efter min älskade fru, som kommer hem i morgon. Hon har en stor plats i mitt hjärta och i min läkeprocess.
Hon och min familj.
Hunden.
Hon ingår.

Ett steg i taget

Stark och vacker

En timme.
Min sanning med Eva Dahlgren.
Det är bra, en väl spenderad timme med hunden i knät och foten på soffans ryggstöd.
Det är nu fyra dygn med trasigt ben och det här med tålamod är inte riktigt min grej.

Jag försöker värja mig mot det mörka.
Det är svårt.
Jättesvårt.
Tanken var ju att 2015 skulle bli mitt skadefria år.
Kämpa kroppen, bättre kan du!
Pepp pepp.
Jomenvisst.
Mörkret är alldeles för nära.
Trädgården som lindrar ligger obrukad och bara väntar på mina händer.

Idag är jag hemma från jobbet, det är bra.
Resten av veckan faktiskt. Ännu bättre. I morgon ska jag till läkaren. Sjukgymnasten hade inte tid förrän på tisdag. Läkarbesöket kommer inte att resultera i så mycket mer än ett intyg till jobbet. De vill nämligen gärna ha ett sånt. Jag har visserligen hoppat på kryckor i två dagar där, men det spelar ingen roll. Den fjärde gången du är sjuk på ett år, kräver styrelsen ett intyg. Oavsett sjukdom. Det är orimligt, jag umgås med 10-12 barn varje dag och det är alltid några som är sjuka. Det innebär att min kollega jobbar när hon är sjuk. Jag också. Det är så många saker som är fel, och de blir bara synligare. Jag ska hålla mig undan små arbetsplatser, det fungerar inte för mig att ha en då sårbar position och organisation runtom. Det håller inte i längden. För mig är såklart jobbet viktigt men jag är viktigare.
Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.
Ingen.
Jag oroar mig ibland, lite uppgivet, för hur min kropp ska hantera att jag blir äldre.

I morgon förmiddag ska jag vara ute ett tag.
Bara vara.
Andas frisk luft.
I trädgården med hunden.
Hon älskar att leka med kottar.
Min fina mamma kommer och pratar lite innan hon skjutsar till vårdcentralen.
Ikväll skjutsar hon barnet till scouterna. Pixien är inte hemma. Mitt ben gör för ont, jag kan inte köra bil. Jag hoppas, på allvar, att jag snart blir bättre.

Jag vill springa.
Gräva.
Hoppa och dansa.
Sova en hel natt utan att vakna av smärtan.
Små saker, men de blir lätt till stora.

Stark och vacker.
Well...