Det är som kväll.
Idag är det Jämtlands nationaldag, och jag tänker lite extra på min morfar, hur han gick omkring och pysslade i sitt trädgårdsland när jag var liten.
Det har varit en fin dag, solen har laddat upp så det lyser en stund i växthuset. Mamma har varit här en stund, och skjutsat sin kryckförsedda dotter till både läkare och mataffär.
Ronja och jag har varit i trädgården ett par timmar. Efter att det varit fem, sex minusgrader inatt var det oväntat varmt på dagen.
Fågelkvitter.
Kottar.
Grenknipsare.
Pysslade lite, myste lite, lekte lite.

Det har vänt.
Åtminstone en liten aning.
Trädgården fungerade som terapi.
Jag har bestämt mig för att min nyvunna frihet är bra.
Min chef har gett mig ett förslag och jag har accepterat. I morgon lämnar jag tillbaka min nyckel. Anställningen fortsätter tiden ut, mars ut, men jag får betalt utan att jobba.
Arbetsbefriad.
Har smakat på det ordet tidigare, men det har nog aldrig smakat så mycket frihet som nu.
Frihet att läka.
Både i benet och bli fri stressen.
Stressen som får mitt huvud att värka.
Min kropp att värka.
Mitt hjärta att sticka till ibland utan att jag vill låtsas om det.
Jag är flexibel, till en viss gräns. Den gränsen har jag nuddat och passerat alltför många gånger de senaste månaderna.
Jag behöver min frihet.
Frihet att andas i mitt trädgårdsland.

Nu längtar jag efter min älskade fru, som kommer hem i morgon. Hon har en stor plats i mitt hjärta och i min läkeprocess.
Hon och min familj.
Hunden.
Hon ingår.

Ett steg i taget

Stark och vacker