36 384m

Efter en sopig senvinter, löpmässigt och kroppsmässigt borde jag inte haft höga förväntningar.
Efter att kommit ur ett självförtroendemeltdown igår, kände jag ändå att det fanns nån slags chans att komma i närheten av tre mil.
And I did.
Jag har gått fort idag, efter att jag slutade springa.
Mycket fortare än jag skulle gjort om jag fortsatt springa en stund till.
Jag nosade på resultaten från Spånga 6H i oktober förra året, och sen Växjö 6H i december, men nådde inte ända dit.
Det här var mitt tredje Skövde 6H och resultaten går åt fel håll. Första 2010 blev i princip en mara, och 2012 kom jag 1,5 km längre än idag. Då hade jag en hälsporre utan att veta om det.
Det har hänt miljarders grejer sedan dess.
Nu, nu är jag bara otränad.
Och inte helt frisk.
Det var roligt att träffa alla de där löparmänniskorna från förr, och de där jag hänger med på Insta, Twitter och i olika löpargrupper på fejjan.
42km, Mirja, Reima, Torill, Carina, Hallneby, Ellen, Elin, Elin, Peter och Micke Backlöparn. Det var roligt att springa, och gå. Ibland i sällskap och ibland ensam.
Roligt, ända tills det var tre eller fyra varv kvar.
Jag är trasig. Enligt Torill är det en muskelinflammation. Såhär ont har jag aldrig haft, just där.
Jag har ont på de vanliga ställena, också, men det är alltid lättare för mig att acceptera den smärtan. Den är ju väntad, ingår i kitet med löpartävling kombinnation med fibro.
Den här ankeln däremot, den oroar mig.
Mycket.