Den där hunden.
Lite för känslig för sitt eget bästa.
Varit väldigt plåstrig, så fort jag satt stilla fick jag ett hundhuvud i knät.
Idag har jag planterat om lite paprika och chili. Det var dags. Lite nya frön är satta. Andats in jordlukt och skog.
Jag vet inte vem jag varit, eller riktigt vart jag är på väg men det känns bättre.
Att bara vara i nuet är svårt.
Behöver börja yoga igen, det är livsnödvändigt. Har i princip slutat helt.
Helt insane, det är ju som en livsuppehållande insats för denna kropp.

Har läst en text idag, vill gärna dela med mig.
Den gick rakt in.

@majkenhood finns både på Insta o Twitter, jag följer på båda.

"Ditt ego försöker distrahera dig med vem du brukade vara för att hindra dig från att bli den du är menad att vara. Tänk om din känsla om att du sitter fast och inte kommer någonstans inte alls handlar om dig eller din oförmåga, utan om den eller det du håller fast vid? Vintern var inte menad att frysa ditt hopp, den var menad att fördjupa dina rötter, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Var inte så hård mot dig själv. Det är lätt att se hur andra blomstrar & lyckas, men vi glömmer oftast vintern de genomgått för att nå dit."