Jag skulle kunna skriva en tremiljarderordsblogg om misshandel, advokater, pappor som går fria, små flickor som blir omskurna utan mammans medgivande (eller för den delen barnets) om kvinnor som flyttar tillbaka, om barn som far illa, om svikna löften, ensamma nätter, skurna handleder, skratt, tårar och vanmakt.
Men jag vill inte.
Så det får vara.

Idag har jag hoppat runt på jobbet med en till två kryckor istället för att vila. För min kollega är på semester och det finns ingen ersättare.
Det känns orimligt.
Helt orimligt.
Men jag kan säga en sak.

Det ska bli så galet skönt att lämna tillbaka nyckeln och bara gå.

Sen.
Sen ska jag springa.
Varje dag om jag vill.