En timme.
Min sanning med Eva Dahlgren.
Det är bra, en väl spenderad timme med hunden i knät och foten på soffans ryggstöd.
Det är nu fyra dygn med trasigt ben och det här med tålamod är inte riktigt min grej.

Jag försöker värja mig mot det mörka.
Det är svårt.
Jättesvårt.
Tanken var ju att 2015 skulle bli mitt skadefria år.
Kämpa kroppen, bättre kan du!
Pepp pepp.
Jomenvisst.
Mörkret är alldeles för nära.
Trädgården som lindrar ligger obrukad och bara väntar på mina händer.

Idag är jag hemma från jobbet, det är bra.
Resten av veckan faktiskt. Ännu bättre. I morgon ska jag till läkaren. Sjukgymnasten hade inte tid förrän på tisdag. Läkarbesöket kommer inte att resultera i så mycket mer än ett intyg till jobbet. De vill nämligen gärna ha ett sånt. Jag har visserligen hoppat på kryckor i två dagar där, men det spelar ingen roll. Den fjärde gången du är sjuk på ett år, kräver styrelsen ett intyg. Oavsett sjukdom. Det är orimligt, jag umgås med 10-12 barn varje dag och det är alltid några som är sjuka. Det innebär att min kollega jobbar när hon är sjuk. Jag också. Det är så många saker som är fel, och de blir bara synligare. Jag ska hålla mig undan små arbetsplatser, det fungerar inte för mig att ha en då sårbar position och organisation runtom. Det håller inte i längden. För mig är såklart jobbet viktigt men jag är viktigare.
Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.
Ingen.
Jag oroar mig ibland, lite uppgivet, för hur min kropp ska hantera att jag blir äldre.

I morgon förmiddag ska jag vara ute ett tag.
Bara vara.
Andas frisk luft.
I trädgården med hunden.
Hon älskar att leka med kottar.
Min fina mamma kommer och pratar lite innan hon skjutsar till vårdcentralen.
Ikväll skjutsar hon barnet till scouterna. Pixien är inte hemma. Mitt ben gör för ont, jag kan inte köra bil. Jag hoppas, på allvar, att jag snart blir bättre.

Jag vill springa.
Gräva.
Hoppa och dansa.
Sova en hel natt utan att vakna av smärtan.
Små saker, men de blir lätt till stora.

Stark och vacker.
Well...