Ingen av oss ska jobba i helgen, det är en paus från huset och allt som ska göras hemma. Ute och inne. Vi planerar i bilen upp, det som ska göras i huset, och åtminstone mitt huvud är fullt av trädgård. Det finns stora möjligheter, det är ett fint hus och en fin trädgård vi har. Jag har bara suttit ner när jag ätit de senaste veckorna, men ändå inte känt stressen. Förrän nu, i helgen, när jag slappnat av. Jag har inget jobb än, men sysslolös? Knappast.
Jag luftar en farhåga redan på vägen upp, att hemresan kommer att bli tuff, med en unge som gråter efter pappan. Det är inget vi ser fram emot.
Ösregn när vi kommer fram, det var inte sanktionerat. Vi fick revidera en del planer, det är inte lika kul med båtresor och promenader inne i stan när vattnet strömmar mellan tårna inne i skorna.
Vi hinner lämna två barn, krama det tredje och de saknade gamla scoutvännerna, hämta min systers köksbord som får ett nytt hem hos oss i vårt kök i huset, lämna tillbaka lånade flyttkartonger hos vännen A och få varsin bit hemlagad blåbärskaka med i bilen innan vi hamnar isäng på hotellet. Det finns ingen parkering som tillhör hotellet, jag tog det för givet. Det är en bit att gå i ösregnet, men vi är åtminstone framme.
Det är skönt att sträcka ut kroppen. Bilresorna till Stockholm kommer att tära på kroppen, jag måste prioritera en viss mängd träning trots kaoset hemma. För kaos är det. Om än inte alls som i början.
Hotellfrukost. Bara att smaka på ordet gör mig hungrig. Det är mysigt att äta i hotellets restaurang, trots högt i tak och människosorl. Vi har ett möte i Tumba på förmiddan. Ett möte med fika, efter att vi lämnat två av stolarna i hennes föräldrars hus. Musikalgänget har samlats för att informeras om hur läget är. Jag ingår inte längre i ensamlen, och söta frun håller på att avveckla sig som producent. Det är alltid lika mysigt att krama R. Så nära en bästis jag har kommit som vuxen. Nästa gång vi kommer upp, ska vi bo första natten hos honom. Det ser vi fram emot. Mycket.
Zetas trädgård är nästa anhalt. Det är en fantastisk trädgårdshandel. Det finns mycket att drömma om, och vi är märkligt överens om det vi vill ha. Skönt. Nästa gång vi är här, kommer det att finnas en lila fläder och två blåbär med hem i bagaget. Här, trots regnet, skulle jag kunna vandra runt mycket längre. Definitivt kommer det att bli fler besök. Två fantastiskt söta klöver med lila blad blir det den här helgen, och massor med foton och planer.
Indisk mat, det har jag saknat. Kista galleria istället för regn i stan. Stan hinner vi med en annan gång. Det är vi som är viktiga, den här helgen. Vi har haft en del tid isär, efter en träffasnästandygnetruntsommar. Det är skönt att andas utan barnen tätt inpå. Senare på kvällen åker vi upp till våning 34. Det är mörkt, gatlyktorna lyser. Utsikten vi saknat på fjärde våningen, tar vi igen här.
En hotellfrukost till efter en natt i fluffiga vita lakan. Kakel, klinker, klickgolv, toastolar. Vi hinner titta på ganska mycket på byggvaruhuset innan det är dags att hämta barnen.
Mina farhågor besannas inte, det är en glad lillkille som möter oss vid bilen. Glad, om än något trött.
Barnet vi lämnar kvar hos pappan skojgnider tårar ur ögonen, och hela bilresan tillbaka ångrar jag att jag inte följde min impuls att kasta mej ur bilen för en kram till. Det var svårt att släppa hans famn idag, trots att vi överraskande nog ses redan på fredag. Hans famn är varm och trygg. Det finns så mycket kärlek i den.
Inte förrän i bilen hem, efter många körda mil, fattar jag. Jag har haft en jättetrevlig helg, men andats alldeles för grunda andetag.
Jag var inte helt säker på att jag skulle få honom med hem. Han, det lilla lockiga trollet som börjat ett nytt liv, med ny skola, ny lärare och nya kamrater. Nytt hus, nytt rum och ommålade möbler. Med två mammor och en storebror, och släkten mycket mycket närmre.
Jag var inte säker, alls.
Comments (0)