Min vän har nyligen blivit pappa.

Bilden ovan hamnade på årets bildblogg, som 'en bekännelse'. Efter att jag slängt ut den, tänkte jag att det kanske var nån som skulle tolka den fel, men blev ändå förvånad av den omedelbara frågan...
I bekännelsen ligger så mycket mera, men helt annat.

En dag för några veckor sen, följde jag med till Malmö. Cyklade på kända och okända ställen, bland trafikerade gator och på ensliga cykelstråk längst ut vid havet. Det var en minnesresa på cykel. Det är länge sedan nu, men jag var i Malmö ganska ofta innan vi flyttade från Skåne på nittiotalet.
Det var en skön cykeltur. Mycket regn, men med enstaka solglimtar.

När söta frun slutat jobba, slog vi följe med min väns familj till ett fik i närheten. Det var med oväntat blandade känslor. Det finns en liten ny medlem i deras hem, en liten söt pojke. Jag tycker att hans mamma är väldigt trevlig, och det märks att det är ömsesidigt.
För länge länge sen, som om det var igår, var den här mannen min hela värld. Min tänkta framtid. Vi var tillsammans i fem år, och under de åren räddade han mitt liv. Jag tror inte han förstår det.
Han såg mej. Som den trasiga unga kvinna jag var, och han tyckte om mej för min egen skull. I hans värme påbörjade jag den kamp jag fortfarande utkämpar. En kamp för att återvinna självförtroendet. Han blev min bästa vän, och mitt ljus i en ganska tråkig uppväxt, och han läkte en del av de revor i själen mina mobbare gjort, och de övergrepp jag utsattes för av en man mina föräldrar litade på.
Vi kom ifrån varann några år, men har träffats då och då under de senaste åren.

Jag undrar om vi kommit bättre överens efter att vi gått åt olika håll, än vi gör nu med våra nya ex.
Om mina tre barn vore hans.
Om hans tre barn vore mina.

Jag undrar ibland, hur mitt liv sett ut, om jag fött hans barn. Då. För länge länge sedan.

Comments (0)