Jag lät bli.
Det var ett icke-aktivt beslut, den hade redan slutat visas på nätet. Twitter var fullt av citat, historier och upplevelser.
Jag försökte värja mej.
Lyckades sådär.
Bully.
Mobbning kan se så olika ut.
Det behövs inga blåmärken, sönderrivna kläder eller trasiga skolböcker.
Det behövs inga förstörda gympakläder, glåpord skrivna med krita på gatan eller avklippta flätor.
Det kan vara enklare än så.
Osynligt om man inte vill se.
Att väljas sist på gympan.
Att inte få vara med på rasten.
Att bli kallad för öknamn i korridoren.
Att bli skrattad åt när man inte kan svaret.
Att inte cykla i sällskap till skolan.
Att ingen ringer och frågar om vi ska leka.
Att inte vara viktig.

Jag hade inget syskon som lärt mej spelreglerna, som kunde försvara mej eller som jag kunde tränat gruppdynamik med. Jag var godtrogen, trodde barn var snälla och ville mej väl. Ingen i min närhet hade tränat mej för det som skulle hända. Jag var inte rustad för de nio år som följde. Det värsta var nog inte barnen som mobbade och bestämde hackordningen. Det värsta var alla de som lät det ske. De andra barnen. De vuxna i skolan.
Jag var duktig på att låtsas. Låtsas att allt var bra. Men man behöver inte vara Einstein för att se att en unge mår dåligt. Det fanns gott om tecken.
Allt var inte dåligt. Det fanns bra dagar, ett fåtal snälla barn och senare några enstaka vänner på högstadiet som gjorde helvetet överlevnadsbart. Som gjorde att jag överlevde, och sen levde på riktigt.

Nu?
Nu blir jag fortfarande sårad, när jag känner mej utanför eller oviktig. Det finns många taggar kvar. Men jag skäms inte längre, felet var inte mitt. Jag vet att jag är värdefull för andra, även om det är långtifrån alla dagar jag själv tycker det.

Stark och vacker.
Envis och bistert leende.

Jag hoppas,
jag hoppas att jag är en vuxen som ser...