Jag läser ett av länkat inlägg av Mia Skäringer http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab om diethets.
Och träningsfanatiker.
Om varför och hur och om.
Det finns så många anledningar till hur mitt liv och kropp sett ut.
Hur det kommit sig att jag aldrig varit nöjd, aldrig dugt åt andra eller mig själv.
Jag har testat flera olika vägar.
Viktväktarna, där jag aldrig rasade så mkt som det var tänkt
i början, och som gjorde att jag gick upp mera efteråt. Varje gång.
Min sköldkörtel ballade ur när jag käkade pulverdiet.
Jag tål inte kolhydrater, så LCHF är det som funkar bäst för mig. Inte så att jag är tokstrikt, eller försöker frälsa världen. Men... det funkar ju?
Jag slipper ont i magen, slipper bli en spärrballong, och mitt humör är mycket jämnare. Jag tror inte på mirakel, jag rasar inte i vikt, men långsamt tar jag mig neråt.
Dessutom är det gott.
Nuförtiden tränar jag för att JAG ska må bra. Inte för att duga åt nån annan.
Det är en enorm skillnad.
Det känns bra. Och innebär att jag skärper mig mera, åtminstone i omgångar.
Comments (0)