Jo alltså. Det här med löpning...
Om att kunna, vilja, orka, vara rädd, få ont, euforisk lyckokänsla, misslyckande, endorfiner osv?
Jag fick ett mail, tog en bild och blev torr i munnen samtidigt som det började susa lite i öronen.
Tro inte att det är socker som triggar igång mig. Det är sånt här...
Att veta att jag kunnat, utfört, klarat av.
Trots, (alternativt pga) fibro, ett skavande förhållande, astma, övervikt, allergi osv.
Och nej. Jag har varken lämnat återbud eller kastat mig över anmälan idag kl 11:00.
Även om det fanns ett sug.
Även om jag hade velat.
Det finns inte en chans i helvete att jag skulle ta mig runt i år på en acceptabel tid, dvs utan att bli avkastad från banan. Även om jag är i mycket bättre form i år än på ett tag.
Så nej.
Men nästa år, då tänker jag ställa upp i Skövde 6timmars.
Jag har gjort det förut. Fick ihop typ en mara trots trasig kropp 2011.
Tog mig runt i 6 timmar med en ännu trasigare kropp 2012.
Det är dags nu.
Om ni inte följer 42km på Twitter, gör det.
Kristian har skrivit om sin upplevelse av årets tävling.
Min utmaning just nu, löpmässigt, är #50löppasspå100dagar och just nu ser det rätt ljust ut.
Jag har 18 löppass gjorda, det ett 19:e löppass inplanerat idag och det är 68 dagar kvar att kämpa.
Ibland i sällskap med hunden, ibland med Pixie.
Ibland med båda och ibland helt själv.
Även om jag inte sprungit så långa sträckor, så känns det att det gör nytta, att jag blir starkare.
Det känns bra.
Glädjen i löpsteget finns där.
Comments (0)