Jag är äntligen hemma.
Det är ett lugn, en trygghet, i oss som jag längtat efter i många år.
Som jag aldrig trott att det var mig förunnat.
Det är slitigt utan jobb, med för lite pengar i plånboken och många
planer för framtiden.
Med resor, ett trasigt barn.
Men ändå.
Aldrig tidigare har jag haft denna tillförsikt, att det kommer att ordna sig.

Mitt bagage är tungt, och ibland förmörkar det med sina moln. Det
finns många skärvor, och de har sylvassa kanter. Ibland trippar jag
barfota mellan dem, ibland tar jag på mig mina Lundhags och klampar
rakt över. Båda sätten funkar, långsamt navigerar jag över det värsta.

Med dig är jag trygg.

Med dig är jag hemma.