Hon är borta nu, mormor.
Kroppen orkade inte mera. Trasiga njurar och en stroke strax före jul
som hon inte riktigt hämtade sig ifrån. Hon blev 90.

Jag har sett människor dö, som tjugoåring. Ensamma, gamla och
uppgivna. Utan besökare, utan vänner kvar i livet eller släktingar på
nära håll.
Det är skönt att slippa dö ensam, även om mormor kanske inte var
medveten om att mamma satt där hos henne. Det känns ändå bra att hon
hade någon där.

Hon lämnar ett tomrum efter sig, och jag hoppas mamma kan fylla det
med något som ger henne mer glädje. Det känns tryggt att vara närmare,
och kanske kunna vara till hjälp med det.

Det var ingen kamp. Hon somnade in lugnt. Det var väntat, men ändå
kommer tårarna när min syster ringer och berättar. Vi sitter och fikar
hos Alinas lilla familj, och det är bara en halvtimme sedan jag var
uppe hos mormor för att ta farväl och för att krama mamma lite. Dödens
lukt var tydlig. Det var inte långt kvar. Jag hann, och märkligt nog
känns det viktigt.

Sov gott, mormor.
Hälsa morfar.