Min mormor är nittio och hon har snart levt färdigt.
Trasiga njurar, en stroke.
Jag är äldst bland mina kusiner, min syster bland de yngsta.
Vi har inte samma känslor för henne, som vi har och har haft för våra
farmödrar.
Men hon är någons annan farmor, och de kommer att sakna henne mycket.
Hon har gjort något jag aldrig gjort. Hon har gjort skillnad på sina
fyra barn. Haft en favorit. Det har följt med till barnbarnen.
Det gör ont i mig stundtals, när jag känner min mammas sorg och
bitterhet. Att hennes omsorg inte räknas utan är något självklart och
hon har sällan fått tack.
Det gör ont i mig, att mamma inte fått uppskattning och del av den
värmen som mormor har kapacitet till. Själv har jag inte behövt
mormor, jag har en farmor som älskar mig, hos henne är jag favorit.
Det är bra, jag är hennes enda barnbarn. Där är jag inte en av nio.
Mormors tid är snart slut och jag vet att jag kommer att gråta på
hennes begravning.
För min mamma och för hur det kunde ha varit.

Om allt vore annorlunda.