Jag vaknar av en mardröm.
Den är inte speciellt svår att tolka. Lillebror försvinner i en virvelström. Lite som när vi lämnade av honom och en storebror hos farmor och farfar igår. Han hade inte riktigt tid att krama oss hejdå. Det sitter som en ledsen klump i magen. Jag vet att han saknat dem. Jag vet att han älskar mej.
Ändå, det känns hårt.
I bilen dit var han egentligen redan där. Han brukar stänga av mammaveckan, sover eller lyssnar på ljudbok, på resorna med bil. Öppnar upp för pappahelgen. Förmodligen för att fixa det här med att klyvas mitt itu.
Och där, i hallen hos farmor och farfar, med avståndstagandet i hälsningarna, var mammorna inte prio längre.
Jag fick en kram av kvinnan som varit min svärmor så många år, och det var en märklig känsla när hon nästan vägrade släppa när jag redan släppt. Vi är inte varandras familj längre.
På väg tillbaka hem, oväntat. En kär vän ber om ursäkt för att han väntat med att svara på mitt meddelande. Han har varit upptagen med att vara på akuten, BUP... yngsta dottern hade svalt alldeles för många tabletter. Vi hade nyss pratat om våra barn, om vår oro.
Jag blir alldeles kall. Det var nära, flera gånger än jag vetat om, i mitt eget liv. Jag har levt med den oron i så många år, och kommit undan. Mina tankar vandrar ofta till hans spretiga familj. Vi har samma vakande öga på barnen. De har ärvt alldeles för mycket av den andra föräldern.
Jag hoppas att jag sover bättre inatt.
Comments (0)