När orken tar slut, förkylningen hunnit ifatt och mattheten brer ut sig?
Då är en varm hund på en filt fantastiskt. Att känna hennes lugna
andetag mot min mage får hela världen att stanna upp och mej att andas
lugnare.

Kylan i huset vägrar släppa sitt grepp om min kropp, jag rör mig för
långsamt, helt klart. Mina händer är iskalla och kroppen är stel. Jag
ser fram emot när sjukdomen vänt, och jag orkar ta itu med resten av
mina diagnoser.
Träningen ligger nere, jag är inte korkad. Men utan träning blir
fibron värre, och det är rätt kasst.
Det här är första vintern utan värkmedicin på många år och ärligt
talat? Det är ingen större skillnad på smärtan utan den. En intressant
insikt.
Hur det i övrigt påverkar, har jag svårare att bedöma.
Tror hunden gör en insats där också.