Jag blir informerad om en resa.
En lång resa. I två veckor lämnar han över ansvaret för det lilla lockiga trollet på storebror som inte är myndig. De har redan löst det.
Detta levereras två timmar efter mitt tandläkarbesök, fortfarande groggy av smärta, den psykiska påfrestningen ett tandläkarbesök innebär för mej, och bedövning som håller på att släppa sitter jag bara o stirrar på telefonen.
Han har löst det själv.
Jag vet inte vad som är värst. Brist på kommunikation, prioriteringarna, resan, tidpunkten för informationen... för det är information, ingen start på diskussion som han sen hävdar. Storebror säger att han har blivit tillfrågad. Ja förmodligen. Men... hur svarar man nej?
Barnen är vårt gemensamma ansvar, inget man lägger på ett syskon i första hand.

Såhär några dagar efteråt, när det har landat, är det bara sorgen kvar. Sorg och en del ilska.
Över alla resor vi inte gjort tillsammans. För att vi inte haft råd. Eller? Jo självklart har vi haft ganska ont om pengar. Men det är inte det enda skälet. I slutet på sommaren, tidigt på hösten berättar han, han är flygrädd. Den pusselbiten har fattats i många år. De resor han gjort med jobbet har varit många, då har han inte haft valet att låta bli.
Jag är inte bitter. Snarare arg och ledsen. Eller? Jo en del bitterhet sitter den nog i ena mungipan ändå. Det går inte att bortse ifrån att han gör helt andra val numera. Otänkbara saker under vår tid är nu helt självklara.
Tillfällen som aldrig kommer tillbaka.