Jag slås av olikheten. I morse stress, hög puls, hoppade på tåget nästan i farten. Direkt när jag satte mig på det gamla skaktåget, landade jag i lugnet. Det ligger en enhjuling vid dörrparen och jag försökte hitta vems, men det tog många stationer innan en äldre man tar på sig handskar och keps, tar cykeln under armen och hoppar av. Det är fint, men lite kallt, och den rosa solkanten är vacker.
En dag i stoppad stol. Utbildning. Irriterande, den intressanta eftermiddagsföreläsningen, den vi kom för, kortas av en timme. Vi har åkt långt. Från förorten längst ut, och från Uppsala, jag och mina arbetskamrater är besvikna. Det blir svidande kritik i utvärderingen från oss åtta. Ingen annan protesterar dock.
Med lite påsar i händerna, och en tung träningsväska, med gott om tid, lite trött, känns resan hem oöverstiglig. Det är fullt av människor på tåget. Jag fick sittplats men har svårt att andas. Jag är omgiven av stressade människor som ska hämta på dagis, på fritids och på väg till affärer och annat. Egen stress är lättare att hantera, andras kväver.
Ser fram emot träningen ikväll, hoppas orken kommer tillbaka innan dess.