Det är söndag. En ensam söndag som nu gått över i en stund på yogamattan i Vaxholm. Jag har gjort en hel del hemma. Känns bra. Bakat tvättat pysslat med årets bildblogg. I bilen hit har RENTskivan gått varm. Det är svårt att sjunga ihopkrupen bakom ratten men ändå lätt. Texten har en helt ny innebörd idag. Jag har tid att lyssna. Nu när jag dessutom sett filmen kan jag se skådespelarnas ansiktsuttryck framför mej.
Dagens yogapass var tufft. För tufft. Jag är glad att jag har lärt mej lyssna. Med färre smärttabletter, och med fredagens migrän kvar som en molande påminnelse, tar jag det lite försiktigare än vanligt. Det är lite ångestdimma i bröstet inför i morgon men jag skjuter det åt sidan. Det är lite märkligt, jag lyckas inte lära mej orden. De är ganska få, och jag sjunger dem i 31 minuter. Det är samma mantra nästa söndag, det går nog bättre då. Jag längtar. Efter sol och kärlek.