Det är många tankar som hinner korsa på de få sekunder det tar från att jag upptäcker honom tills jag nått fram.
Det ligger en man på rygg, helt stilla mitt på cykelbanan.
Jag håller andan omärkligt, innan jag ser att han andas. Det är tidigt, klockan är fem. Inatt har det regnat, det är en ljummen morgon. Mycket varmare än igår. Han måste ändå ha frusit, asfalten är kall och fuktig. I tshirt och kalsonger ligger han där. Det tar en liten stund, men han är kontaktbar. Blå, rödsprängda ögon försäkrar mej att han mår bra, kan ta sig hem själv.
Kan jag cykla till jobbet?
Ja gör det du. Tack.
När jag vänder tillbaka för att berätta att hans jeans ligger i tunneln, är han fortfarande vaken. Om än kvar på rygg.