Jag sorterar foton. De tar kraft och genererar många tårar. Det är tre kartonger fulla av minnen, somrar i Skåne och på Öland. Tusentals på våra barn, föräldrar och på oss. Våra vänner och hans resor med arbetskamraterna. Otaliga naturfoton jag inte längre minns vem som tagit.
I en hög med bilder ser jag plötsligt ansiktsuttrycket jag de senaste åren lärt mig att hata. Inte ansiktet, men uttrycket. Utan energi, utan leende ögon. Min mage dras ihop. Redan i slutet på nittiotalet fanns den där. Fanns den där ofta? Jag vet inte. Var han lycklig emellan? Jag vet inte. Han ler på bilder från de olika resorna med jobbet, på bilderna med föräldrarna och på några av bilderna med barnen. Men... de bilder där jag fångat honom off guard, där finns det ingen lycka. Det gör ont.