Jag har passerat en osynlig gräns. Igen. Den syns inte, går inte att ta på. Ikväll är jag ensam, och jag ser fram emot det.
Ensamtid har länge varit viktig, men i kaoset blev jag skör. Mina ensamma kvällar och nätter blev något jag avskydde. Närhetsnarkomanen i mej blev otroligt stark, periodvis.
Jag har passerat den osynliga gränsen, är tryggare i mej själv än jag varit på mycket länge. Det blir fler och fler ansökningar från min dator, jag har en jobbintervju inbokad ikväll. Det är inget heltidsjobb, ingen fast lön. Men ett steg på vägen, och en rolig sidoinkomst. Min brokiga bakgrund har visat sig vara en fördel, igen.
Jag hade en ledig dag igår. Sol, cykel, fartvind. Energin jag fick, räckte hela kvällen. Jag har sovit bättre inatt än på mycket länge.