Jag sitter på uteplatsen och eftersvettas. Äter. Dricker. Andas. Det är varmt och skönt. Ännu är grannbarnen tysta, det är vardag. Kroppen är lycklig. Jag har cyklat långt i solen, som nu är på väg till andra sidan huset. Uteplatsen är så mycket bättre än en balkong åtta våningar upp i blåsten. Men ändå, jag längtar hem. Hem till trädgården på över en kvadratkilometer med det lilla tegelhuset från femtiotalet. Mycket gräs. Björkar som gjorda för hängmattor. Uteplats med skjutbara glasfönster. Rum för alla. Rum för hantverk. Rum för kunder. Det kliar i hela kroppen efter att få börja måla, bära möbler, sätta kakel och klinker. I ett hus som är fullt funktionsdugligt från start. I väntan sorterar jag saker, foton och kläder från förra flytten. Den som skedde i hast och i stort känslokaos. Jag är bättre rustad för nästa. Jag hoppas att den där trädgården blir vår.

Comments (0)