När det nästan är läggdags kommer samtalet. Han är på väg till akuten, till fots. Jag hör att han är ledsen långt innan rösten bryts. Ett skärsår, det gör ont och han är rädd. Det regnar, han vet inte hur långt det är kvar att gå. Jag försöker trösta, på avstånd. Jag vill vara nära nära. Hålla om och trösta, blåsa och göra allting bra. Lyckas till slut övertyga honom att ta en taxi till sjukhuset. Han är orolig för att missa buss och tåg till Stockholm på morgonen, om han skulle behöva stanna för länge på akuten. Det behöver sys. Han lovar att berätta när han är hemma igen. Jag lovar att messa pappan vad som hänt. Det är svårt att somna, och jag sover dåligt. Mina tankar är hos honom. Han är hemma innan ett, skönt. Hoppas han vaknar i tid. Han och pappan har messat, och pratat lite, det gjorde väntan på akuten mer uthärdlig.
Min klocka ringer, det känns som om jag inte sovit alls. När jag jobbat ett par timmar, ringer han från tåget. Han tackar, för att jag pratat med honom på kvällen. För att jag berättat för pappan och för att jag är en så bra mamma. När det är jag som känner enorm tacksamhet, är full av pirrig lycka och tårar i ögonen över att han ringde.
Det känns fantastiskt efter uppbrott och allt kaos det förorsakat.

Jag älskar dej också, ungen min.