Igår hade jag koll, ett lugn, allting flöt. Vi hann det vi skulle, i
princip, och hade en fantastisk promenad i kylan och blåsten.

Idag?
Not so much.

Idag har jag tillbringat förmiddagen i tvättstugan, och sittandes med
en sovande hund i famnen med tårar i ögonfransarna. Lyssnat på Lisa
hos Niklas, ett fint program. Helt ur balans, ganska olik mej själv.
Jag fryser, ända in i ryggmärgen. Trots byggfläkt, dubbla sockar,
yllefleece och underställ. Värk i kroppen och suddig i ögonen.

Jag glömde helt ta mina mediciner igår. Mediciner jag tar varje, varje
dag. Det finns en anledning till det. En av tabletterna är för att
hjälpa min ickefungerade sköldkörtel. Denna lilla jävla tablett, som
är så viktig för hur jag mår. Det tar ett tag innan det märks, numera.
Förut? Då märktes det ganska direkt men nu tar det alltså lite längre
tid.
Jag är skör, grinig och förmodligen helt hopplös att vara i närheten av.
Trots det vibrerar kärleken i detta hus, och hunden växlar mellan våra
knän. Jag hoppas vända känslorna innan lillkillen kommer hem, han
förtjänar bättre mamma än såhär. Alltså. Ni förstår ju precis som jag
att det är så fel att tänka så.
Good enough.
En good enough förälder...
Men idag är det svart eller vitt.