Idag är jag som ett läskpapper. Alla känslor sugs in och fastnar som
fläckar. Orkar inte värja mej, har inget försvar.
Det blir så när jag somnar sent och vaknar tidigt.
Vardag, första dan i skolan och ingen möjlighet att sova ut. Det är
bara vi två hemma. Och hunden.
När skolbarnet fått sällskap halvvägs till skolan, vänder jag och
hunden hemåt. Vi far till min farmor, är där längre än vi brukar.
Söthunden får ligga i soffan mellan oss, blir klappad länge länge. Vi
pratar om det vi brukar prata om. Klockan på väggen tickar högt. Hos
min farmor står tiden nästan still. Nyheterna för idag är att farmor
tycker hon ser lite sämre, och att min pappa har byggt ett förråd. Det
är via henne jag får veta saker, själv berättar han inget. Det är iofs
åt båda hållen. Jag har slutat berätta. Det finns inget intresse.

När vi kramat farmor klart, åker vi till stranden.
Hunden blir överlycklig och helt spattig. Försöker bita vågorna, och
skäller på dem när de kommer för nära. Framtassarna blir blöta, och
hela hunden lite sandig. Jag låter henne inte dricka av vattnet, trots
hennes försök. En ruska med blåstång blir ordentligt omskakad och hon
försöker fånga flygande grästång i vinden. Mannen på cykel skrattar åt
henne när han cyklar förbi. Jag önskar jag hade haft långkopplet i
bilen idag, så hon kunde sprungit mer fritt.
Nästa gång.

Den här hunden? Hon är ibland rätt duktig på att få mej att må bättre.
Nu sover hon i soffan, bredvid skolpojken som tränar engelska glosor.
Ute ösregnar det, men vi hann hem allihop utan att bli blöta.

Comments (0)