Jag började springa för nästan exakt 6 år sedan.
Det dröjde några månader, sedan var jag uppe i en mil. Har kallat mig
löpare sedan dess.
Fyra mil i augusti det året och mitt första marathon året efter. Året
efter det, ännu ett.
Min 40årspresent sitter på benet som en reminder, en pinuppa med
asics, linne och shorts.
När livet blev ohållbart, blev löpträningen övermäktig. Sedan kom skadorna.
Fall, två faktiskt, gjorde mig rädd för lera och backar i skogen. Knä,
armbåge, bröstkorg.
Foten som pajade av stålhättepjucken, långsam läkning. Ländryggen,
inte helt hel ännu.
Trädgården var min största träningsinsats förra året, tillsammans med
simning, lite styrketräning och en del cykel. Promenader med hunden
som flyttade in i april. Yoga? Perioder. Tappat det där
varjedagsyogandet när jag började jobba långt bort. Eller kanske redan
innan?
Stressen jag byggde upp i höstas har lugnat ner sig, jag är nästan
okej, nästan stark även fysiskt.

Jag dricker mitt Roibos, löparlusten har vaknat. Jag har sprungit ett
par gånger under hösten, börjat och slutat. Vet att jag kan, eller har
kunnat, har haft för höga krav och ledsnat. I år har jag rivstartat
långdistanssimning i vår lilla simhall i byn, känner hur starka benen
trots allt är. Det känns som om jag skulle kunna...
Har plockat fram Malin Ewerlöfs löparbok, tittat på hennes och det
nybörjarprogram hustrun letade fram ur gömmorna. Nästa vecka, då
jävlar.
Oavsett väder.