Idag har jag träffat naprapaten Pia. 
Min ländrygg skriker och min ena höft var en halv dm längre upp än den andra, före timmen på hennes massagebänk. Det är riktigt riktigt dumt, det är så svårt att springa, jobba och träna då. Hon har hjälpt mej förut, efter ett fall i pendeltågstunneln. En annan gång en  ledsen fot. En tredje gång en ledsen änglavinge. Den här gången är det ländrygg och bäcken som krånglar igen, precis likadant som efter fallet för några år sen. Att lyfta tungt med en kropp som är ledsen efter tokansträngning som löpningen i lördags är inte så optimalt. Att samma dag utföra framåtlutande övningar med en snabeldrake är en riktigt riktigt dålig kombo. Men det blev bättre för dem, och jag mår bättre av det inuti. Jag ska dit igen på torsdag, för att klara de tolv timmarna i ett flygplan på fredag. Har lovat att resa mig o promenera i planet. Hon har magiska fingrar, otrolig energi. Jobbar med hela sin kropp för att tänja och sträcka, massera och dra min jämn igen. Li. ten och seg. Pratar oavbrutet, utom när hon andas i min takt och trycker ihop mej fullständigt.
Jag bet ihop i helgen, tänkte att det går nog över. Det gör det sällan, av sig själv.

Comments (0)