Det är ovanligt lite mil i kroppen, det senaste halvåret har inte kroppen velat springa. Det har kommit annat emellan, jag har låtit det hända. Jag har tvivlat på min löparförmåga när allt varit grått. Tränat mycket på gymet, åtminstone sen mellandagarna.
Vi är i Skövde. 6 timmars löpning, runt runt på en bana, tolvhundra meter kort. 37 964m, 31 varv. Jag sprang en mil, två mil, en halvmara.... sprang lite till, det blev en halvultra. Efter 3:30 gick det inte längre. Kroppen klagade. Högljutt. Höfter, rygg och ländrygg, ignorera, ignorera. När låren sa stopp på riktigt, sprang jag in i en vägg och promenerade ut på andra sidan, i sällskap.
Nåt varv innan jag slutade springa, varvade jag den söta bejben. Pratade helt kort om antal varv, hon som gått länge var bara fyra fem varv back.
-vaddå, tror du att du är snabb? Hon säger det, glatt leende och på skämt. Min reaktion blir oväntad, hos oss båda.
Kommentaren studsar runt i kroppen. Jag förstår först inte varför jag tog så illa vid mej. Det tar nästan ett halv varv innan det klarnar. Jag vet ju att jag inte springer fort, har aldrig gjort. Speciellt inte såhär otränad... Jag ser plötsligt en bild på näthinnan. En irriterad man, när jag inte orkar utan behöver gå en bit för att orka springa vidare. Jag är ganska duktig på att ignorera, att inte låtsas om mina svagheter. Jag hänger inte med i hans tempo. Han har hjälp mej massor, speciellt i början. Triggat min jävlaranamma, ofta. Men känslan av att inte duga, den är stark. Jag är otroligt nöjd med min prestation idag. Men just där, just då, kändes det som att jag gav upp.
Det tog emot att börja gå istället. Men nödvändigt och vuxet. Jag ska klara av jobb och träning. Vuxen och stark.