Insikten slog mej med all kraft, nu när jag sitter och läser om fattiga barn i Sverige. Jag sa det högt, i helgen, men känslan hängde inte med. Jag hade inte klarat mej själv. Jag hade inte haft råd att flytta. Jag är glad att det inte var aktuellt tidigare, att den insikten inte drabbade mej förrän nu. Det är inte för att ekonomin inte tillåter annat som jag lever med dej. Det är inte för att jag väntat på en medförsörjare innan jag släppte taget och lämnade mina barns pappa ensam i vår lägenhet. Men jag hade inte haft råd. Jag har studielån. Jag har ingen lön att hurra för direkt. Jag har tre barn. Jag kommer aldrig att komma ikapp glappet mellan min lön och hans, aldrig. Cash is king, och jag har inga reserver. Men jag har ett stort hjärta, och jag har ett leende som jag gärna delar med dej.