Jag hoppas att alla pappor har en riktigt bra fars dag.
Verkligen.
På riktigt.

Jag vet att lillkillen gjort en cool ljusstake i skolan till sin, och
jag vet att hans pappa älskar honom. Jag tycker det är bra att de
firat tillsammans idag.
Jag unnar dem det.
Verkligen.
På riktigt.

Facebook, twitter och min reader... alla fantastiska pappor,
extrapappor... Levande pappor, närvarande, och några bortgångna,
saknade.
Jag unnar dessa papporna kärleksförklaringar, presenter, tårta, tankar
och åminnelser.
Verkligen.
På riktigt.

Jag har ingen närvarande pappa.
Han känns än mer avlägsen, om det ens vore möjligt, nu när vi bor
närmare varann än vi gjort de senaste tjugofem åren.
Närmare rent fysiskt, men allt längre ifrån mentalt.
Jag har länge hört honom säga, att han är mer värd död än levande, för
mej. Det är möjligt, rent ekonomiskt. Men om han kunde varit pappa,
typ nu, skulle det betyda så mycket mera.

Jag är inte bitter, men nånstans inombords oändligt besviken. Men det
är mitt problem, nåt jag jobbar med.
Det som smärtar mera, är att han går miste om så mycket kärlek från de
tre barnbarnen han har.
Den kärleken förstår jag inte hur man kan välja bort.
Det, det är helt ofattbart och omöjligt för mej att greppa.

Comments (0)