En natt på Clarion Arn, och sedan tvärtt kast till timjobbet på
sjukhuset. Det är en märklig känsla. Jag är tillbaka och jobbar, efter
flera månader. Det är bara kända ansikten på personalen. Även på tre,
fyra av patienterna. Det är tyvärr vanligt att samma patient
återkommer. Speciellt de maniska. Jag blir glad att se min
favvopatient, och det känns helt knasigt. Dels vill jag ju att hen ska
klara sig utan oss, dels får vi inte ha favoritpatienter... Samtidigt,
om hen ändå ska hit, kan det ju gärna vara på min helg ;-)
Det har varit ett jobbigt arbetspass. Vi har flera tunga patienter,
det är hösten som tar dem hårt. Jag är ringrostig, och känner inte
patienterna och deras egenheter.
En kollega undrade lite vart jag tagit vägen efter sommaren, han hade
semester under mina tre sista jobbveckor och ingen hade berättat att
jag flyttat från stan. Vi har en del att prata om i morgon när vi ses
igen.

Det är skönt att ta sig ut i friska luften, i dubbel bemärkelse. Det
är kallt i luften men det är skönt. Jag ska tillbaka dit i morgon,
förhoppningsvis inte alltför trött. Jag gillar min egen säng, och
längtar hem.