Han har sovit sin andra natt här, och han väcker mig med en försynt
fnysning vid sovrumsdörren. Klockan är halv sju, och det är nästan
knappt ljust. Det är Emrik som har väckt honom, och nu är han hungrig.
Hans biabädd är stor som en barnhage, men den får lätt plats i vårt vardagsrum.
Jason är ett år, och väger 59 kg. Helt grå, sånär som på en vit fläck
på frambenens baksida.
Det är bara han och jag, inga andra hundar är vakna. Det blir en lång
promenad, och det känns i hela kroppen hur bra det här är.

En hund.
Promenad på morgonen.
Emriks lysande ögon igår morse när han kom nerför trappan, och Jason
viftade på svansen.
Mickes självsäkra och självklara hantering av hunden på promenaden igårkväll.
Emrik som ville med på hundpromenad fast det nästan var läggdags.
Markus som sprang några race med honom på promenaden idag.

Små små saker, som gör denna hund så stor.
Som att han lyssnar på några kommandon.
Som att hans öron är det lenaste som finns.
Som att han redan tycker att vi är hans.

Vi har pratat om det här med hund. Att vi skulle ha det, nån gång i
framtiden. En stor.
Hmm.

Nån gång i framtiden blev NU.
Och en stor?
En Grand Danois är ju ganska stor ;-)