när du blundar.
Säger han. Lillkillen. Han ligger i soffan och ser mig yoga. Rörelserna ser jobbiga ut, tycker han. Ovana rörelser, det är är kundalini idag.

Mitt hjärta går i kras.
Min oro för framtiden, både den närmaste närmaste och resten av året, syns alltför tydligt, när han inte ser kärleken till honom, och huset lysa ur ögonen.
Inatt har sömnen varit löjligt liten, och i omgångar. Visst är det okej att visa känslor för sina barn, men a-kassans besked gjorde min annars halvt kontrollerade oro helt bottenlös. Jag har väntat länge på pengar och behöver kanske vänta ännu längre.
Jag vill inte att han ska veta, att när jag säger att pengarna inte räcker... då är det verkligen så.

Men.
Jodå.
Jag vet.
Att det alltid ordnar sig på nåt sätt.
Den här gången också.


Comments (0)