Jag längtar till lugnet, till ensamma timmar när ingen annan är vaken.
Jag vill så mycket, och vet att jag klarar nästan vadsomhelst när mina nära tror på mig.
Eller... när jag tror på mig själv. Det var en tung insikt, att jag inte orkar det här.

Det känns trist, och jag kommer att sakna det jag nästan hade.
Men beslutet var inte så svårt att fatta, när vi tänkt igenom det.
Lättnaden i de gemensamma ståndpunkterna var total.
När kroppen säger ifrån, när orken tar slut fullständigt och när gamla skador aldrig slutar värka...
Då tryter tålamodet, med omständigheterna och jag måste tänka på mig själv, och oss.
För om jag blir såhär snabbt sämre istället för att bli bättre, då är det inte värt det.
Inte för honom, inte för någon av oss.
Det är bättre att avsluta nu, det finns inget bättre alternativ.
Jag behöver räcka till för mig, för familjen.


I helgen ska vi fixa träningsrummet.
I morgon kväll ska jag yoga mig trött och svettig, och släppa sinnet fritt.
I tyst musik.
Stillheten.