Natten till hans födelsedag blev kort och ryckig.
Den brukar bli det.

Numera kan jag oftast prata kuvöser, för tidigt födda barn, syrgas,
pipmaskiner och klädstorlekar utan att hyperventilera eller få tårar i
ögonen.
Det har inte alltid varit så. Det har tagit tid.
Förträngning de luxe. Först för att jag var tvungen att överleva och
se till att han gjorde det. Sedan kom vardagen med två skolbarn och en
bebis. Sen? Sen kom fibron och knackade på dörren.

Den där minsta ungen vi har, han är tolv år nu. Cool, tuff och mjuk.
Smart, glömsk och slarvig. Känner ibland av stämningen, ibland helt
lost i datorn. Han har växt otroligt mycket senaste året. Både på
längden och utvecklingsmässigt. Vi är mitt inne i en dyslexiutredning
och hans andra mamma gör ett fantastiskt läxarbete med honom när min
ork tryter. Det ger resultat även om han inte riktigt alltid kan få ur
sig allt i tid på proven.

Han sov inte heller så bra, fast var nog mest nyfiken på presenterna.
I flera år har han önskat sig en kick bike.
I år blev det så. En rejäl. Med broms. Den håller för trix, och jag
hanterar min oro.
Glädjen?
Hur stor som helst.