Att inte känna sig accepterad, är tufft. Mobbad i skolan, inte trodd på, bara du ändrar dej till oigenkännlighet ska det nog bli bra ska du se. Men om det inte går över? Om det alltid sitter kvar som en tagg hela livet? Hur gör man då? Jag har sedan dess alltid varit ganska kaxig, åtminstone utåt. Anfall är bästa försvar. Fungerar dåligt, när det är nån man borde kunna lita på, lita på att alltid vara älskad av, att bli accepterad av som man är, som sviker. Men nej. Min pappa accepterar inte mitt sätt att leva. Accepterar inte att hans dotter älskar en underbar kvinna. Jag har inte träffat min pappa på över ett år. Inte sen förra sommarens semestervecka i stugan vid havet. De dagar jag tiggt mig till varje sommar i sommarstugan har de senaste åren varit de enda dagarna vi har träffats. Han har varit dålig på att hålla kontakt, jag har emellanåt tröttnat på att försöka. Mina barns morfar prioriterar bort oss. Att jag är kapabel att klara mig själv i den separation jag är mitt uppe i, betyder inte att jag inte vill ha ett vänligt ord, lite uppmuntran eller omtanke. Jag älskar mina barn villkorslöst, och jag hoppas att jag kan vara det stöd för dem jag känner att min pappa inte är för mig. Inte då. Inte nu. Kanske aldrig.