Mantrats rörelser är ganska snabba. Elva minuter går ändå fort. Nästan för fort. Hjärtat slår hårt när jag lägger mig ner och jag förvånas lite över de envisa tankarna som virvlade in och att de gick att släppa såpass lätt ändå. Om allt och ingenting. Om små saker, småsaker och om stora saker. Om oss och vi och om oss som inte är vi längre. Ett steg fram, och ett halvår tillbaka.